Ett sista minne till John Lindmark

Josefine springer efter Elin ut på skolgården. När hon äntligen hinner fatt henne så tar hon in sin vän i en stor kram, en kram av tröst och kärlek men som i grund och botten drunknar i sorg. För ett år sedan hände något som förändrade hennes liv totalt, när hennes bästa vän och älskade pojkvän blev brutalt ihjälslagen av sin mor. Det finns många Varför?

Timmarna på skolan känns tunga. Lärarna förstår inte, de vill inte förstå. Hockeykillarna springer runt och flamsar, precis som vanligt. Simmarna har förmiddagsträning och tjejerna har lämnat lektionen eller somnat på grund av uttråkning. Hon slänger en tanke åt David, undrar om han också tänker på John idag, precis som hon tänker på John varje dag. Han blickar åt hennes håll och hon förstår att han också har sin vän tankarna. Läraren avbryter barskt och förkunnar att det är rast. Elin sitter kvar på sin plats, för tung för att kunna röra sig från sin plats. Josefine kommer fram till henne och ber henne, hoppas att hon vill följa med ut. Elin skakar på huvudet. Läraren passerar hennes bänk och ber henne gå ut och ta en nypa luft men hon skakar åter igen på huvudet och ber dem att lämna henne ifred. En tanke flyger genom hennes huvud, hur i helvete kunde de bli så fel? Hon känner en hand på sin rygg, likt en smekning, och kollar upp. Sen reser hon sig upp och lämnar klassrummet.

För några år sedan var allting frid och fröjd. Hon hade en familj som hon älskade, eller som hon fortfarande älskar, hon hade ett liv på skolan som hon längtade att gå till och en pojkvän vars famn hon älskade att drunkna i. Hon hade ett helt underbart liv som hon verkligen njöt av att leva. Hennes liv hade alltid varit lugnt och bekymmersfritt, där i den lilla lägenheten på Nyckelgatan, där hon bodde med sin mamma, pappa och sina två småbröder. Det var de fram till den dagen hon träffade John, en dag för mycket länge sedan, där på mellanstadiet någon gång. Deras vänskap som växte sig allt starkare med åren och som i slutändan bottnade i gränslös kärlek med ett band som få människor har.  När han först gett henne förtroendet och berättat om sin uppväxt och sitt liv så hade hon tagit avstånd, fel gjort av henne men hon kände att hon inte var stark nog att ta hand om det, hålla inne med det. Men någon gång så kände hon väl att det var dags, att vad hon än gör så hjälper hon denna pojke, sin vän. Det förtroendet håller hon fortfarande kärt, även fast han inte finns mer, hon bevarar det i hans minne, ett sista minne till John Lindmark. Hennes familj har fortfarande ingen aning om vad som hände med honom, vännerna tror att det handlar om någon olycka. Samtalet som hon fick från polisen, det måste toppa alla listor i världen för hemskaste samtal. När rösten i telefonen berättade att John inte längre finns hos oss, att han lämnat jorden för en bättre plats, att han kommit till en värld där våld inte finns.

Josefine springer efter Elin ut på skolgården. Elin snyftar och tårarna rinner nerför hennes kinder. När Josefine äntligen hinner fatt henne så tar hon sin vän i en stor kram, en kram av tröst och kärlek men som i grund och botten drunknar i sorg. För ett år sedan hände något som förändrade Elins liv totalt, när hennes bästa vän och älskade pojkvän blev brutalt ihjälslagen av sin mor. Hockeyn som alltid betytt så mycket för honom blev hans död, bara han inte led allt för mycket tänker hon varje dag, bara det gick fort. Hon visste det själv att han hade de svårt hemma men kunde aldrig i sitt liv förstå vad som kunde inträffa, att något sådant skulle kunna hända. Varför tog hon inte hand om honom? Varför tog hon inte hand om sin älskade? Varför släppte hon hem honom den dagen även fast hon visste om vad som inträffat på morgonen? Ja, det finns många frågor. Ingen kan ge henne svar på de frågorna, det börjar kännas alldeles för tungt nu. Hon drar sig ut vännens grepp, springer. Hon springer bort från verkligheten, bort mot vattnet. Kanske kan hon hoppa, finna ro. Kanske kan hon finna ro där innan hon tar beslutet att lämna. Kanske kan det inträffa något som gör att hon ändrar sig. Kanske.. Hon springer, hon springer, fort, bort från alltihop. Hon springer rakt i famnen på David, som bara står där och väntar på henne, utan att hon vet om det. Han viskar till henne: ”Allt kommer att bli okej, John har det bra där han är!” Allting brister för Elin och hon faller ihop i en orklös hög på marken och andas ut!