Första slaget träffar hans kind. John flyger baklänges och slår i väggen. Allting snurrar till och han ser att någon lutar sig över honom. Han griper tag i personens axlar, hon faller till marken. Personen griper tag i något som ligger en bit bort. En tanke flyger genom hans huvud. Kan han ha glömt hockeyklubban i hallen när han kom hem från träningen tidigare idag? 

Det har länge varit konflikter i familjen Lindmark. Från det att John och Linneas pappa lämnade dem till nu när problemen är lite mer invecklade. En dag var han bara borta, alla hans saker var borta. Alla foton, alla småsaker som påminde om honom, allt var borta. Det var som om han aldrig existerat. Men det hade han ju gjort, det är John och Linnea bevis till. Deras pappa fanns där en tid, om än en kort tid, men han fanns där. Deras mamma Frida sörjde, men de förstod ju inte barnen, de var ju så små. John var nyss fyllda fem och Linnea ett år gammal. Folk kom över med mat och pratade med Frida dagarna i ända efter det att pappa Jens försvunnit. De äldre visste ju att han inte försvunnit på riktigt, bara lämnat jordelivet och besökt himlen. Men det visste ju som sagt inte barnen. Ingen orkade ta den diskussionen på ett bra tag, inte förrän de blev mycket äldre och drömmarna om att pappa skulle komma tillbaka slocknat så pass mycket att de inte gjorde så mycket om det dränktes totalt.

John och Linnea växte upp med sin mamma i ett samhälle ungefär sex mil utanför Skellefteå, lilla Jörn, för att sedan flytta in till stan inför när Linnea skulle börja sexan och John första året på gymnasiet. John valde gymnasiet som skulle uppmuntra hans drömmar och förbättra hans spel. Ge honom möjlighet att kanske få börja spela med de större killarna i stadens hockeylag. Lära känna dem med samma intresse. De många inte visste då var att hockeyn inte alltid varit det intressantaste gymnasievalet eftersom han samtidigt vill ha en bra utbildning i bagaget, ett svårt val att göra, det som är roligt under hela gymnasietiden eller det som är lite tråkigare men som samtidigt kan ge en bra hjälp i framtiden om han inte lyckas med hockeykarriären. De som fick honom att vilja söka till SPID var familjesituationen hemma. Han ville ha något som skulle ta upp mycket tid, som fick honom på andra tankar och då var det just hockeyn som uppfyllde hans krav. Varje träning när han bara kunde slappna av, slippa tänka på mamma och Linnea, slippa tänka på pappa.

Dagen när kuvertet droppade ner i brevlådan var han inte så glad som vem som helst egentligen skulle ha varit när de kom in på rätt program. Han hade just bråkat med sin mamma, han var rädd och besviken. Rädd för hur framtiden skulle se ut, besviken på hur hon blivit.

Dagen då kuvertet droppade ner i brevlådan hade John och Frida haft det största bråket på länge. Frida hade vaknat och tagit den vanliga hederliga morgonstänkaren och John hade tappat fotfästet och sagt ifrån. Hon hade blivit på dåligt humör och John hade snabbt försvarat sig och ryckt med sig Linnea och tagit med henne till skolan. Dagen hade flutit på som vanligt med lektioner på förmiddagen och hockeyträning på eftermiddagen. Men känslan av morgonens bråk hade fortfarande hängt kvar och den känslan var obehaglig, som om något var att vänta. Men som vanligt ignorerar man den känslan eftersom det oftast är en överreaktion. Denna gång skulle den känslan ha tagits på allvar. Då kanske det inte hade hänt.

När han kommer in genom dörren efter att han varit och lämnat Linnea på fotbollsträningen ser han sin mamma stå där i hallen. Hon är inte nykter, det ser han på en gång. Hon ser rent ut sagt förbannad ut när hon kommer emot honom. Första slaget träffar hans kind. Han ser på sin mamma med skräck i blicken. Han flyger baklänges och slår i väggen. Allting snurrar till och han ser att någon lutar sig över honom. Hon, Frida, hans mamma vinglar till. Han tar tag i hennes axlar och hon faller till marken. Frida sträcker sig efter något som ligger en bit bort. En tanke flyger genom hans huvud. Kan han ha glömt hockeyklubban i hallen när han kom hem från träningen tidigare idag? Svaret är ja, klubban ligger nu i säkert förvar i Fridas hand och hon ställer sig snabbt upp. Han känner alkohollukten runt henne. Känner vibrationerna i luften. Sedan kommer klubban - med #7 skrivet med snygg handstil högst upp på tejpen vid greppet – flygandes mot hans tinning. Allting svartnar.